herzschlag!

Snart har de femton dagar av den vår vi får här runnit ut, snart tar de slut, snart är det värmebölja och humitidy delux. Det brinner i skogarna redan, det torkar i porerna sedan, det känns som att det iskallt blöta var mycket längre bort än en okonventionell julafton och minderåriga fyrverkerier tvånollsexton. Gräset blänker och bländar vitt, annat vildt andades in, sprang på mossa, klunkade svamp, baksmällan trots allt kontrollerad. Som en halvt sovande person promenerade jag genom folkhav i tjugosex grader kvavt i söndags. Helgpulsen och tankepausen var så välbehövd att den absorberades som i timelaps, och så plötsligt är det måndag igen. Måndag och veckodag och arbetsliv och när finns det här plats för tidsfördriv, när kan en ännu igen halsa rödvin och vänners tid? Inser att det är fan för mycket nu, att jag borde tänka mer på grönt te än rött skratt och mer på långa promenader i parken snarare än syntetisk dans. Min vän lever bara halvt men är ett stenkast bort från någonstans där jag vet att hen skulle känna igen sig och få en (åtminstone temporär) trygghet av ett hem. Min vän lever på nätterna men sover inte ikapp, min vän ser sig själv i spegeln utan reflektion. Jag vet inte vem som borde vara guiden, guden i det hela, vet inte om det är vi alla som tittar mot lördagnatt på måndag-onsdag-fredag som världens jävla hånskratt som något vi inte tidigare viste att vi alltid haft. Allt jag vill är att min vän ska överleva detta, att hen ska se något i spegelbilden och erkänna den som människa med mänskligheter. Psykedeliskt brus och emotionella timelaps.